Kul utan alkohol på Ballbreakers...
Allt var väldigt fräscht men det kan ju också bero på att det är ganska nyöppnat. Vi började kvällen med lite bowling, jag tittade dock på med tanke på rygg och så, sen avslutade vi kvällen med lite racing i bilsimulatorerna. Man får köra en halvtimme för 125 kr, kul som fan var det i alla fall.
Självklart flödade alkoholen bland polarna som var med men jag var inte sugen alls, jag hade skitskoj utan alkohol. Självklart har jag kunnat ha kul utan alkohol tidigare i vissa lägen men när man varit på krogen eller någonstans där alla dricker så har man, av någon anledning, haft lite småtråkigt för att man själv inte är onykter också. Nu kände jag dock att jag kunde har riktigt kul utan att behöva dricka, jag satt med min cola och skrattade och snackade skit med polarna ändå. Det är faktiskt sant att man kan ha kul utan alkohol, jag lovar!
Igår la jag mig för att försöka sova vid halv 5, 5 men jag lyckades nog inte somna före halv 6,6 men jag tänkte försöka somna lite tidigare idag. Måste vända tillbaka på dygnet när jag ska börja på dagrehab snart. Jag vill verkligen inte sova bort hela dagarna men jag vågar inte lägga mig så länge jag orkar hålla ögonen öppna. Jag är livrädd för att jag ska börja tänka massa jobbiga tankar om allt möjligt, jag vill inte få några mer attacker och jag orkar inte vara ledsen längre.
Nu ska jag äta lite mer godis och titta på tv så jag blir trött någon gång.
Ta hand om varandra!
/Ron
Ett dygn efter hemflytten...
Då har det gått lite mer än ett dygn innan jag officiellt flyttade hem igen efter att ha spenderat 5 ½ vecka på sjukhus och rehab. Det är många blandade känslor som finns inom mig efter allt som hänt. Det är skönt att vara hemma samtidigt som det känns lite konstigt att vara helt själv utan någon i närheten. Det är inte för att jag inte klarar mig själv, nu kan jag ta mig fram med kryckor och så, utan det är mer psykiskt påfrestande. Jag har mått otroligt dåligt psykiskt den senaste tiden av många anledningar. Allt har kommit ikapp mig nu när saker och ting har lugnat sig, i början kunde jag inte tänka pga av allt smärtstillande jag gick på men när de drog ner på det så kom alla tankar och funderingar. Jag fick en del panikattacker på sjukhuset, jag har aldrig haft det förut och det var riktigt läskigt. Visst har jag mått dåligt förut men jag har alltid haft möjligheten att ta en långpromenad eller åka till någon polare och snacka av mig men när man ligger i en sjukhussäng och knappt kan röra på sig så blir det jobbigt. Hade jag inte haft allt folk omkring mig så hade jag dock mått betydligt sämre.
Då jag mådde som sämst så pratade jag även med en kurator för första gången i mitt liv, även om jag mått dåligt förut så har jag aldrig tänkt tanken att ta hjälp av någon kurator eller hjärnskrynklare, jag vet inte om det är stoltheten som stått i vägen. Jag gillar inte att ta emot hjälp från andra, hatar känslan att behöva fråga om hjälp. Jag har alltid försökt klara mig själv så gott det går men nu har jag lärt mig att ta emot hjälp. Jag har dock inte haft så mycket val när jag legat i sjukhussängen och inte klarat av vissa saker. Jag har aldrig tyckt sämre om folk som tagit hjälp av kurator eller hjärnskrynklare, det är inte så jag menar utan det är min egen stolthet som varit mitt hinder men nu har jag lärt mig att även jag behöver hjälp ibland.
Jag har även fått en insikt till varför en del människor får psykbryt av droger, fyfan vilka konstiga tankar man får av en del droger. Bara jag blundade så fick jag massa konstiga syner, en del var riktigt läskiga. Man kunde inte styra tankarna överhuvudtaget. Nu ska jag försöka bli av med alla mediciner så fort det går i alla fall.
Nu har huvudvärken kommit också så jag ska sluta skriva för den här gången och återgå till tv-tittande istället.
Öppna ögonen och ta en ordentlig titt på vad du har och lär dig att uppskatta det, när du minst anar det så kan det försvinna...
/Ron
Varför vänta när man kan flytta hem redan nu...
Må väl!
/Ron
Rise and shine...
Jag läste precis mitt inlägg från igår och insåg att jag inte berättat så mycket om mitt tillstånd just nu, vet inte om det är någon som är intresserad av att läsa om det men jag tänker skriva om det ändå. Here it goes...
Som jag skrev igår så rullar jag runt i rullstol ganska mycket då mina hälar inte är läkta än, om allt går som det ska så är dem väl hela om en vecka eller två. Iallafall enligt läkarnas beräkningar, ska in på kontrollröntgen den sjunde november så vi håller tummarna. När jag gåtränar så har jag på mig en sorts gipsskena som går från knät ner till fötterna för att avlasta hälarna. Jag går mestadels på tårna dock då det har gjort väldigt ont bara jag nuddat golvet med hälarna.
Jag nämnde ju även att jag hade stift i vänster handled och gips de första fyra veckorna vilket gjorde att det var lite stökigt att köra rullstol då jag bara hade en arm så jag rullade runt med hjälp av höger arm och vänster ben. Högerbenet fungerar ju fortfarande inte som det ska men det har gått framåt iallafall. Jag kommer ihåg att jag började märkte av känselbortfallet precis innan första operationen. Det är ingen trevlig känsla när du märker att du inte kan röra benet och du inte har nån känsel från ljumsken ner till låret. Jag har även problem med känseln på insidan av smalbenet. Allt detta beror som sagt på den krossade kotan och nerven som låg i kläm, läkarna och sjukgymnasten tror dock att detta kan komma tillbaka men det kommer ta tid. Jag kan känna av stickningar i benet med jämna mellanrum vilket kan tyda på att det är på bättringsvägen. Ibland känns det även som det rinner någonting kallt, och ibland någonting varmt, i benet. Känns skitskumt men man vänjer sig. Tack vare detta så har jag inte full kontroll över mitt ben, jag har problem att lyfta benet och stödja på benet. Det känns även som om musklerna krampar när jag sätter mig på knä men det är en otrolig skillnad mot i början så jag kämpar på med sjukgymnastik, gåträning och styrketräning.
Sen var det ju korsetten som jag måste ha på mig när jag inte ligger i sängen, den ska hjälpa mig att stötta upp ryggen. För tillfället är det endast stagen som är inopererade som håller ihop min ryggrad. Benen i ryggen kommer börja växa ihop igen men det kommer ta tid. Smärtan jag hade i början är obeskrivlig, jag har en hög smärttröskel men det här var något jag aldrig varit med om tidigare. De första dagarna bestod av smärtstillande intravenöst och i tablettform var tjugonde minut i princip. Tack vare det så sov jag mestadels men jag vaknade av smärtan med jämna mellanrum, började hyperventilera av smärtan, tryckte på larmet och när jag fått smärtisen däckade jag igen och sådär höll det på. Jag hade tur som bröt ryggen så pass långt ner så jag kommer inte bli förlamad eller få några bestående men i ryggen förutom att jag numera är stelopererad på tre kotor. Detta är vad läkarna sagt så vi hoppas att dem har rätt.
Förutom de fysiska skadorna så har mitt psyke tagit storstryk av allt som hänt, jag har för det mesta varit den personen som stängt in mina egna känslor och byggt upp en fasad av att alltid försöka vara glad. Jag har försökt ta mig an andra personers problem och försöka skjuta undan mina egna men det blev för mycket för mig nu. Jag har gått på lugnande mediciner sedan några veckor tillbaka då jag fick panikattacker och ångest som jag aldrig upplevt förut. Jag har inte haft liknande attacker innan och det var väldigt obehagligt, hela kroppen fylldes av obehag och tankarna snurrade i huvudet. Ibland vet jag inte ens vad jag tänkte, det kändes bara som att det var fullt i huvudet och jag behövde få utlopp för allt. Förut har jag alltid kunnat gå ut och gå eller åka till någon polare när jag mått dåligt för att få lite miljöombyte men nu när man låg i sjukhussängen, till en början mer eller mindre orörlig, fick jag panik. Nu har jag trappat ned på medicinerna men jag mår fortfarande inte bra psykiskt och så kommer det nog vara ett tag framöver. Till saken hör att läkarna även skurit ner på mina smärtlindrande mediciner samtidigt så man känner av abstinens vilket gör att man känner av en rastlöshet i hela kroppen. Jag har aldrig varit en stor fan av tabeletter av olika slag så det är ju skönt att bli av med dem innan man blir alltför beroende.
Nu är det snart dags att flytta hem igen och det känns både positivt och negativt. Dels ska det bli otroligt skönt att få komma hem och få sova i min egen säng och känna att jag är i en bekant miljö men samtidigt kommer jag vara själv i en månad drygt då polarn som jag delar lägenhet med ska åka hem till sin hemstad och fira jul. Oron för att jag ska få tillbaka mina panikattacker snurrar ju runt i huvudet men vi får väl se hur det går.
Jag har en lång väg tillbaka men jag är en envis jävel så jag ska göra mitt bästa!
Nu måste jag börja dra på mig mina gipsskenor på benen för jag ska ha gåträning om en kvart men jag ska försöka skriva lite mer under dagen här. Ska slänga upp lite bilder när jag hinner också.
Lev livet så länge du kan!
/Ron
Omstart...
----
Det är tidig söndagmorgon den 2:a november, en ambulans åker längs stadens gator med blåljus och sirener mot Karolinska Sjukhusets akutmottagning i Solna. På båren ligger jag, inpackad i en vakuummadrass. Några ögonblick innan hade humöret varit på topp, drickan hade flödat och skratten hade ekat mellan husväggarna i gamla stan. Plötsligt hade skratten tystnat och blivit utbytta mot skrik, rop och blåljus mot husens fasader.
Kvällen flöt på som vanligt och alla hade kul. Plötsligt fick jag för mig, som så många gånger förut, att gå ut på den lilla avsatsen utanför sovrumsfönstret. Det har ju alltid gått bra så varför skulle någonting hända nu? Vi hade pratat om det tidigare på kvällen och alla, inklusive jag, tyckte att det var märkligt att jag inte ramlat ned så många gånger som jag klättrat där ute. Aldrig kunde jag, eller någon av de andra, ana att den här kvällen skulle ändra på detta.
Jag tar klivet ut genom fönstret precis som vanligt för att ta tag i fönsterkarmen, svänger åt vänster för att fatta tag runt stuprännan. Halvvägs mot rännan måste jag släppa taget kring karmen för att nå, vilket jag gör också, samtidigt som jag märker att jag inte kommer nå fram till rännan. Jag känner paniken krypa fram i kroppen samtidigt som jag ser min hand missa rännan. Jag känner sedan hur jag börjar falla samtidigt som jag hinner tänka "fan, jävla skit, vad i helvete skulle jag ut här och göra". På något sätt måste jag ha landat på fötterna samt tagit emot mig med vänster hand. Jag känner omedelbart ett otroligt tryck i nedre delen av ryggen och smärta i vänster handled. Efter detta går allt väldigt fort, de flesta festdeltagarna är helt plötsligt nere hos mig. Några/någon stabiliserar min nacke, några pratar med mig, någon hämtar ett täcke åt mig då jag ligger och skakar av kyla och smärta. Samtidigt ringer en annan polare efter ambulans. Efter några minuter anländer ambulansen samt en polispatrull Sjukvårdspersonalen tar sig an mig samtidigt som polispatrullen börjar förhöra folket runtomkring om vad som hänt.
---
Resultatet av olyckan blev en bruten rygg, en bruten handled och sprickor i båda hälarna vilket har lett till en otroligt stor omställning i mitt liv. Den första veckan efter olyckan har jag inte många minnen ifrån då jag var i princip nerdrogad av smärtstillande dygnet runt. Jag var dock inte så pass nerdrogad så jag inte kommer ihåg min familjs ansiktsuttryck när de först kom till sjukhuset, den bilden sitter fast i huvudet. Jag kan inte tänka mig hur de kände när de blev uppringda av min polare för att sedan komma till sjukhuset och se mig ligga där och vrida mig i smärtor. Jag opererades första gången dagen efter olyckan och då satte de ihop min krossade kota i ryggen men en ovanför och en under. De satte även in stift i min vänstra handled. Några dagar efteråt när de kontrollröntgade mig så satt dock en av skruvarna i ryggen lite fel så de var tvungna att göra om operationen en vecka efter första. Vid den tiden hade tankarna börjat komma ifatt mig och i kombination med beskedet att jag var tvungen att opereras ännu en gång så slog mitt psyke bakut och jag fick panikattacker och ångest. Min räddning (utöver medicinen) var min otroligt underbara familj och mina vänner som stått vid min sida genom allt det här. Utan er skulle jag inte kommit såhär långt! Måste även ge en eloge till personalen på avdelning A22A på KS som tog väl hand om mig, hamnar ni där någon gång så är ni i goda händer!
Efter två veckor på KS blev jag beviljad en plats på Rehab Station Stockholm (RSS). Det är ca 25 pers som är inneliggande här och det finns tillgång till sjukgymnaster, sjuksystrar, läkare, rehabinstruktörer, arbetsterapeuter, kuratorer m.m. Alla är jättetrevliga och kunniga, de vet precis vad de gör. Dagarna består av sjukgymnastik, styrketräning, konditionsträning, idrott m.m. Min träning är fokuserad på att bygga upp muskler som stabiliserar ryggraden och att försöka få kontroll på mitt högerben då jag inte har full kontroll eller känsel i det. Anledningen är att den kotan som krossades styr känseln i låren och jag hade även en nerv som låg lite illa till. Förhoppningsvis kommer det att ordna upp sig längre fram så det är bara att kämpa och se vad som händer. För tillfället åker jag mestadels runt i rullstol då mina hälar inte har läkt ännu, gipset och stiften i armen blev jag av med för en vecka sen. Jag har även en korsett som jag komme få leva med en-två månader till. Jag hade en otrolig tur i oturen, det kunde gått betydligt värre än vad det gjorde.
Allt detta som har hänt har fått mig att tänka till lite, livet är för kort för att slösa bort. Jag vet att det låter klyschigt men så är det. Det är dags att börja ta tillvara på livet, göra lite vettiga saker. Den senaste tiden har det blivit mycket festande igen men nu är det slut med det. Alkohol kan leda till mycket ont vilket jag upplevt på olika sätt det senaste året.
Nu känner jag att jag börjar bli lite sömnig, kanske lyckas somna innan klockan 3-4 inatt så jag orkar upp till 8 imorgon. Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag flyttar hem igen.
Må väl och klättra INTE ut genom några fönster!
/Ron