Rise and shine...
Då var det ännu en morgon där ögonlocken känns tunga som cementblock. Jag tog lite extra sovmorgon idag för jag blev väckt av en sjuksyster med viftande bomullspinnar tjugo minuter innan jag skulle gått upp egentligen så jag tyckte jag var värd lite extra sömn efter detta abrupta uppvaknandet med pinnarna i näsan och munnen. När jag väl gått upp så rullade jag ner till restaurangen och hämtade lite frukost för att sedan sätta mig vid datorn och nörda mig. Datorn har varit en stor räddning för mig under dem senaste veckorna, det har varit min länk till omvärlden när jag behövt prata med folk men inte haft någon här (jag har dock haft folk här i princip varje ledig minut).
Jag läste precis mitt inlägg från igår och insåg att jag inte berättat så mycket om mitt tillstånd just nu, vet inte om det är någon som är intresserad av att läsa om det men jag tänker skriva om det ändå. Here it goes...
Som jag skrev igår så rullar jag runt i rullstol ganska mycket då mina hälar inte är läkta än, om allt går som det ska så är dem väl hela om en vecka eller två. Iallafall enligt läkarnas beräkningar, ska in på kontrollröntgen den sjunde november så vi håller tummarna. När jag gåtränar så har jag på mig en sorts gipsskena som går från knät ner till fötterna för att avlasta hälarna. Jag går mestadels på tårna dock då det har gjort väldigt ont bara jag nuddat golvet med hälarna.
Jag nämnde ju även att jag hade stift i vänster handled och gips de första fyra veckorna vilket gjorde att det var lite stökigt att köra rullstol då jag bara hade en arm så jag rullade runt med hjälp av höger arm och vänster ben. Högerbenet fungerar ju fortfarande inte som det ska men det har gått framåt iallafall. Jag kommer ihåg att jag började märkte av känselbortfallet precis innan första operationen. Det är ingen trevlig känsla när du märker att du inte kan röra benet och du inte har nån känsel från ljumsken ner till låret. Jag har även problem med känseln på insidan av smalbenet. Allt detta beror som sagt på den krossade kotan och nerven som låg i kläm, läkarna och sjukgymnasten tror dock att detta kan komma tillbaka men det kommer ta tid. Jag kan känna av stickningar i benet med jämna mellanrum vilket kan tyda på att det är på bättringsvägen. Ibland känns det även som det rinner någonting kallt, och ibland någonting varmt, i benet. Känns skitskumt men man vänjer sig. Tack vare detta så har jag inte full kontroll över mitt ben, jag har problem att lyfta benet och stödja på benet. Det känns även som om musklerna krampar när jag sätter mig på knä men det är en otrolig skillnad mot i början så jag kämpar på med sjukgymnastik, gåträning och styrketräning.
Sen var det ju korsetten som jag måste ha på mig när jag inte ligger i sängen, den ska hjälpa mig att stötta upp ryggen. För tillfället är det endast stagen som är inopererade som håller ihop min ryggrad. Benen i ryggen kommer börja växa ihop igen men det kommer ta tid. Smärtan jag hade i början är obeskrivlig, jag har en hög smärttröskel men det här var något jag aldrig varit med om tidigare. De första dagarna bestod av smärtstillande intravenöst och i tablettform var tjugonde minut i princip. Tack vare det så sov jag mestadels men jag vaknade av smärtan med jämna mellanrum, började hyperventilera av smärtan, tryckte på larmet och när jag fått smärtisen däckade jag igen och sådär höll det på. Jag hade tur som bröt ryggen så pass långt ner så jag kommer inte bli förlamad eller få några bestående men i ryggen förutom att jag numera är stelopererad på tre kotor. Detta är vad läkarna sagt så vi hoppas att dem har rätt.
Förutom de fysiska skadorna så har mitt psyke tagit storstryk av allt som hänt, jag har för det mesta varit den personen som stängt in mina egna känslor och byggt upp en fasad av att alltid försöka vara glad. Jag har försökt ta mig an andra personers problem och försöka skjuta undan mina egna men det blev för mycket för mig nu. Jag har gått på lugnande mediciner sedan några veckor tillbaka då jag fick panikattacker och ångest som jag aldrig upplevt förut. Jag har inte haft liknande attacker innan och det var väldigt obehagligt, hela kroppen fylldes av obehag och tankarna snurrade i huvudet. Ibland vet jag inte ens vad jag tänkte, det kändes bara som att det var fullt i huvudet och jag behövde få utlopp för allt. Förut har jag alltid kunnat gå ut och gå eller åka till någon polare när jag mått dåligt för att få lite miljöombyte men nu när man låg i sjukhussängen, till en början mer eller mindre orörlig, fick jag panik. Nu har jag trappat ned på medicinerna men jag mår fortfarande inte bra psykiskt och så kommer det nog vara ett tag framöver. Till saken hör att läkarna även skurit ner på mina smärtlindrande mediciner samtidigt så man känner av abstinens vilket gör att man känner av en rastlöshet i hela kroppen. Jag har aldrig varit en stor fan av tabeletter av olika slag så det är ju skönt att bli av med dem innan man blir alltför beroende.
Nu är det snart dags att flytta hem igen och det känns både positivt och negativt. Dels ska det bli otroligt skönt att få komma hem och få sova i min egen säng och känna att jag är i en bekant miljö men samtidigt kommer jag vara själv i en månad drygt då polarn som jag delar lägenhet med ska åka hem till sin hemstad och fira jul. Oron för att jag ska få tillbaka mina panikattacker snurrar ju runt i huvudet men vi får väl se hur det går.
Jag har en lång väg tillbaka men jag är en envis jävel så jag ska göra mitt bästa!
Nu måste jag börja dra på mig mina gipsskenor på benen för jag ska ha gåträning om en kvart men jag ska försöka skriva lite mer under dagen här. Ska slänga upp lite bilder när jag hinner också.
Lev livet så länge du kan!
/Ron
Jag läste precis mitt inlägg från igår och insåg att jag inte berättat så mycket om mitt tillstånd just nu, vet inte om det är någon som är intresserad av att läsa om det men jag tänker skriva om det ändå. Here it goes...
Som jag skrev igår så rullar jag runt i rullstol ganska mycket då mina hälar inte är läkta än, om allt går som det ska så är dem väl hela om en vecka eller två. Iallafall enligt läkarnas beräkningar, ska in på kontrollröntgen den sjunde november så vi håller tummarna. När jag gåtränar så har jag på mig en sorts gipsskena som går från knät ner till fötterna för att avlasta hälarna. Jag går mestadels på tårna dock då det har gjort väldigt ont bara jag nuddat golvet med hälarna.
Jag nämnde ju även att jag hade stift i vänster handled och gips de första fyra veckorna vilket gjorde att det var lite stökigt att köra rullstol då jag bara hade en arm så jag rullade runt med hjälp av höger arm och vänster ben. Högerbenet fungerar ju fortfarande inte som det ska men det har gått framåt iallafall. Jag kommer ihåg att jag började märkte av känselbortfallet precis innan första operationen. Det är ingen trevlig känsla när du märker att du inte kan röra benet och du inte har nån känsel från ljumsken ner till låret. Jag har även problem med känseln på insidan av smalbenet. Allt detta beror som sagt på den krossade kotan och nerven som låg i kläm, läkarna och sjukgymnasten tror dock att detta kan komma tillbaka men det kommer ta tid. Jag kan känna av stickningar i benet med jämna mellanrum vilket kan tyda på att det är på bättringsvägen. Ibland känns det även som det rinner någonting kallt, och ibland någonting varmt, i benet. Känns skitskumt men man vänjer sig. Tack vare detta så har jag inte full kontroll över mitt ben, jag har problem att lyfta benet och stödja på benet. Det känns även som om musklerna krampar när jag sätter mig på knä men det är en otrolig skillnad mot i början så jag kämpar på med sjukgymnastik, gåträning och styrketräning.
Sen var det ju korsetten som jag måste ha på mig när jag inte ligger i sängen, den ska hjälpa mig att stötta upp ryggen. För tillfället är det endast stagen som är inopererade som håller ihop min ryggrad. Benen i ryggen kommer börja växa ihop igen men det kommer ta tid. Smärtan jag hade i början är obeskrivlig, jag har en hög smärttröskel men det här var något jag aldrig varit med om tidigare. De första dagarna bestod av smärtstillande intravenöst och i tablettform var tjugonde minut i princip. Tack vare det så sov jag mestadels men jag vaknade av smärtan med jämna mellanrum, började hyperventilera av smärtan, tryckte på larmet och när jag fått smärtisen däckade jag igen och sådär höll det på. Jag hade tur som bröt ryggen så pass långt ner så jag kommer inte bli förlamad eller få några bestående men i ryggen förutom att jag numera är stelopererad på tre kotor. Detta är vad läkarna sagt så vi hoppas att dem har rätt.
Förutom de fysiska skadorna så har mitt psyke tagit storstryk av allt som hänt, jag har för det mesta varit den personen som stängt in mina egna känslor och byggt upp en fasad av att alltid försöka vara glad. Jag har försökt ta mig an andra personers problem och försöka skjuta undan mina egna men det blev för mycket för mig nu. Jag har gått på lugnande mediciner sedan några veckor tillbaka då jag fick panikattacker och ångest som jag aldrig upplevt förut. Jag har inte haft liknande attacker innan och det var väldigt obehagligt, hela kroppen fylldes av obehag och tankarna snurrade i huvudet. Ibland vet jag inte ens vad jag tänkte, det kändes bara som att det var fullt i huvudet och jag behövde få utlopp för allt. Förut har jag alltid kunnat gå ut och gå eller åka till någon polare när jag mått dåligt för att få lite miljöombyte men nu när man låg i sjukhussängen, till en början mer eller mindre orörlig, fick jag panik. Nu har jag trappat ned på medicinerna men jag mår fortfarande inte bra psykiskt och så kommer det nog vara ett tag framöver. Till saken hör att läkarna även skurit ner på mina smärtlindrande mediciner samtidigt så man känner av abstinens vilket gör att man känner av en rastlöshet i hela kroppen. Jag har aldrig varit en stor fan av tabeletter av olika slag så det är ju skönt att bli av med dem innan man blir alltför beroende.
Nu är det snart dags att flytta hem igen och det känns både positivt och negativt. Dels ska det bli otroligt skönt att få komma hem och få sova i min egen säng och känna att jag är i en bekant miljö men samtidigt kommer jag vara själv i en månad drygt då polarn som jag delar lägenhet med ska åka hem till sin hemstad och fira jul. Oron för att jag ska få tillbaka mina panikattacker snurrar ju runt i huvudet men vi får väl se hur det går.
Jag har en lång väg tillbaka men jag är en envis jävel så jag ska göra mitt bästa!
Nu måste jag börja dra på mig mina gipsskenor på benen för jag ska ha gåträning om en kvart men jag ska försöka skriva lite mer under dagen här. Ska slänga upp lite bilder när jag hinner också.
Lev livet så länge du kan!
/Ron
Kommentarer
Trackback