Ta vara på den tiden.
Då var det dags igen, ännu en gång fick man höra orden som får hela kroppen att stanna upp. Man känner sig helt kall och stel. Har du inte tagit tillräckligt många ifrån mig redan? Jävla Cancer!
-"Nu är det hans tur, ***** har Cancer."
Även fast vi inte har haft en nära relation så stannade allt upp för en stund. Det blev liksom alldeles tyst, man försvann i sin egen värld. Jag menar, vi är ju familj och han är ju en toppenkille. Jag tänker med på dem som står honom närmast i våran familj. Hon förlorade ju sin livskamrat bara förra året i samma skit och ska hon förlora sin bror? Varför är det så? Varför är livet så orättvist ibland?
Trodde jag hade förlorat tillräckligt med vänner och familj till denna hemska och förjävliga sjukdom. Cancer. Jag ryser bara av att höra ordet, bara jag tänker på det stelnar jag till. En tomhetskänsla sprider sig fort genom hela kroppen. Jag har sett tillräckligt många bokstavligt talat tynat bort.
Man undrar när man själv ska råka ut för skiten, man har slutat undra om, man vet att det inträffar förr eller senare.
Munter inlägg jag vet, men jag kände att jag behövde få ut lite av det som finns inom mig. Inte bra att hålla saker för sig själv sägs det ju. Jag säger samma saker åt kompisar och familj när de har det jobbigt men stämmer det verkligen? Mår man bättre när man pratar om sina problem?
För att bryta detta otroligt lågtonade inlägg så tänkte jag tipsa om en rolig länk:
http://www.bestofblocket.se
De flesta vet säkert redan om den men titta igen, den lättar upp.
Min favvo är den med combat-marsvinen, titta efter den!
"Ta var på den tid du får spendera med dina nära och kära, en vacker dag står du där och önskar att ni hade fått mer tid tillsammans men då kanske det är försent."
-"Nu är det hans tur, ***** har Cancer."
Även fast vi inte har haft en nära relation så stannade allt upp för en stund. Det blev liksom alldeles tyst, man försvann i sin egen värld. Jag menar, vi är ju familj och han är ju en toppenkille. Jag tänker med på dem som står honom närmast i våran familj. Hon förlorade ju sin livskamrat bara förra året i samma skit och ska hon förlora sin bror? Varför är det så? Varför är livet så orättvist ibland?
Trodde jag hade förlorat tillräckligt med vänner och familj till denna hemska och förjävliga sjukdom. Cancer. Jag ryser bara av att höra ordet, bara jag tänker på det stelnar jag till. En tomhetskänsla sprider sig fort genom hela kroppen. Jag har sett tillräckligt många bokstavligt talat tynat bort.
Man undrar när man själv ska råka ut för skiten, man har slutat undra om, man vet att det inträffar förr eller senare.
Munter inlägg jag vet, men jag kände att jag behövde få ut lite av det som finns inom mig. Inte bra att hålla saker för sig själv sägs det ju. Jag säger samma saker åt kompisar och familj när de har det jobbigt men stämmer det verkligen? Mår man bättre när man pratar om sina problem?
För att bryta detta otroligt lågtonade inlägg så tänkte jag tipsa om en rolig länk:
http://www.bestofblocket.se
De flesta vet säkert redan om den men titta igen, den lättar upp.
Min favvo är den med combat-marsvinen, titta efter den!
"Ta var på den tid du får spendera med dina nära och kära, en vacker dag står du där och önskar att ni hade fått mer tid tillsammans men då kanske det är försent."
-?
Kommentarer
Trackback