Begår du brott så ska du fan straffas också.
Busar i thailand
Må väl!
/Ron
10 veckor senare.
Fick samtal från förskingringskassan, det var min handläggare som förklarade lite hur allting kommer gå till och hur deras regler fungerar. Tydligen så går det till som så att efter 90 dagars sjukskrivning börjar de undersöka om man kan utföra andra sysslor på ordinarie arbetsplats så att man på så vis kan börja arbeta igen. Är man fortfarande sjukskriven efter 180 dagar så kan de tydligen tvinga en att ta något annat jobb bara för att man ska börja arbeta igen (så att de ska slippa betala ut pengar såklart). Det vore väl helt okej om man fick lite att säga till om själv men av de erfarenheter bekanta och släktingar har haft av förskingringskassan så tror jag inte att så är fallet. Hur blir det då om man måste ta ett annat jobb och sedan blir återställd längre fram, det lär ju inte vara världens lättaste att få tillbaka sitt gamla jobb då eller? Visst kan jag hålla med om att de som myglar och egentligen kan arbeta ska ut och arbeta och sluta snåla på andras pengar men de som verkligen är sjuka och inte kan arbeta, hur fan kan man tvinga ut dem för att arbeta?
För övrigt har det tydligen blivit min tur att bli sjuk, snuvig och hängig blandat med smärta är väl härligt. Ska väl inte klaga dock, kunde ju vara värre.
Nu ska jag fortsätta brottas med min laptop då den också verkar ha blivit snuvig och hängig.
Må väl!
/Ron
Återbesök hos doktorn och annat ointressant...
Då har man varit på ett återbesök hos ortopeden (och födmodligen det enda?!) och det besöket gick fortare än förväntat. Jag hade räknat med att de skulle röntga hälarna och/eller ryggen men så blev det icke. Det hela börjar med att jag, efter en väntan på undersökningsrummet i tjugo minuter, får reda på att den läkare jag skulle träffa är bortrest. Jag får en annan läkare istället som är upptagen för tillfället men han skulle komma så fort han kunde.
När han väl kommer in så presenterar han sig och börjar rabbla igenom händelseförlopp och skador för att försäkra sig om att han läst på rätt. När han är klar med det så frågar han mig hur jag mår, hur det är med smärta o.s.v. Jag förklarar att jag fortfarande har ont i samtliga skador och att jag undrar hur länge det kan sitta i. Till svar får jag att jag kan komma att ha ont i upp till 2 månader till i armen, har jag otur så kan jag få dras med smärta i hälarna i upp till 2 år och ryggen är lite osäkert. Det var väl inte riktigt dem svaren jag hade räknat med men det var bara att tacka och ta emot då jag inte kan göra så mycket åt saken. Sedan frågade jag om det inte skulle röntgas något och hur det blir med återbesök för ryggen och han förklarar då att det inte behövs röntgas något och att inga återbesök behöver planeras in om jag inte får några ytterliggare komplikationer. Stagen i ryggen kan opereras ut om jag skulle få besvär av dem i framtiden men de ska dock helst sitta kvar i minst ett år innan man gör det ingreppet. Man kan återfå lite mer rörlighet i ryggen av detta men jag vettefan om jag vill göra det ändå, vi får väl vänta och se hur allt går. Slutligen ordnade han förlängd sjukskrivning till den sista februari och remiss till sjukgymnast för att träna upp rygg och omkringliggande muskelgrupper.
Jag börjar bli riktigt trött på att inte kunna jobba, jag längtar tillbaka till mitt arbete och mina kollegor. Jag umgås självklart med dem på fritiden (fritid är det enda jag har för tillfället) men vi har även jäkligt skoj på jobbet. Jag kommer förmodligen inte, med största säkerhet, att kunna gå tillbaka till mina ordinarie arbetsuppgifter när (och om) jag kommer tillbaka utan det får bli lite lättare uppgifter till att börja med i såna fall. Jag vill verkligen tillbaka, jag kan inte tänka mig själv sittandes vid ett skrivbord dagarna i ända. Jag måste röra på mig när jag jobbar, jag måste träffa människor och få vara social annars fungerar jag inte som människa.
För övrigt så har jag i princip lagt ned allt vad smärtstillande, lugnande och sömntabletter heter. Även om jag har ont så försöker jag in i det sista att låta bli skiten, nu räcker det!
Jag har ju lovat att skriva lite mer om tiden på sjukhuset och rehaben lite mera men det har inte blivit av, har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och göra det än. Inte för att jag tror att det är av intresse för dig som läser mina inlägg men det kan nog vara bra för min egen skull så det kommer komma upp några inlägg här senare om det.
Nog uppdaterat om detta, dagen fick ett mycket bra slut i alla fall på en lokal krog nära mitt jobb där jag hängde med mina kollegor och vänner efter jobbet och snackade lite skit och bara mådde bra. Vad skulle man göra utan alla underbara vänner och min underbara familj som ställer upp så otroligt mycket... Jag är evigt tacksam för allt ni gör för mig!
Nu får det vara nog för idag, ska försöka äta litegrann hade jag tänkt.
Ett råd såhär på kvällskvisten: Tänk efter en extra gång innan, gör du misstag så blir du så illa tvungen att lära dig att leva med dem.
Må väl!
/Ron
P.S. Har du tid över så gå gärna in på min myspace-sida och lyssna på min musik: www.myspace.com/ronsounds D.S.
Kul utan alkohol på Ballbreakers...
Allt var väldigt fräscht men det kan ju också bero på att det är ganska nyöppnat. Vi började kvällen med lite bowling, jag tittade dock på med tanke på rygg och så, sen avslutade vi kvällen med lite racing i bilsimulatorerna. Man får köra en halvtimme för 125 kr, kul som fan var det i alla fall.
Självklart flödade alkoholen bland polarna som var med men jag var inte sugen alls, jag hade skitskoj utan alkohol. Självklart har jag kunnat ha kul utan alkohol tidigare i vissa lägen men när man varit på krogen eller någonstans där alla dricker så har man, av någon anledning, haft lite småtråkigt för att man själv inte är onykter också. Nu kände jag dock att jag kunde har riktigt kul utan att behöva dricka, jag satt med min cola och skrattade och snackade skit med polarna ändå. Det är faktiskt sant att man kan ha kul utan alkohol, jag lovar!
Igår la jag mig för att försöka sova vid halv 5, 5 men jag lyckades nog inte somna före halv 6,6 men jag tänkte försöka somna lite tidigare idag. Måste vända tillbaka på dygnet när jag ska börja på dagrehab snart. Jag vill verkligen inte sova bort hela dagarna men jag vågar inte lägga mig så länge jag orkar hålla ögonen öppna. Jag är livrädd för att jag ska börja tänka massa jobbiga tankar om allt möjligt, jag vill inte få några mer attacker och jag orkar inte vara ledsen längre.
Nu ska jag äta lite mer godis och titta på tv så jag blir trött någon gång.
Ta hand om varandra!
/Ron
Ett dygn efter hemflytten...
Då har det gått lite mer än ett dygn innan jag officiellt flyttade hem igen efter att ha spenderat 5 ½ vecka på sjukhus och rehab. Det är många blandade känslor som finns inom mig efter allt som hänt. Det är skönt att vara hemma samtidigt som det känns lite konstigt att vara helt själv utan någon i närheten. Det är inte för att jag inte klarar mig själv, nu kan jag ta mig fram med kryckor och så, utan det är mer psykiskt påfrestande. Jag har mått otroligt dåligt psykiskt den senaste tiden av många anledningar. Allt har kommit ikapp mig nu när saker och ting har lugnat sig, i början kunde jag inte tänka pga av allt smärtstillande jag gick på men när de drog ner på det så kom alla tankar och funderingar. Jag fick en del panikattacker på sjukhuset, jag har aldrig haft det förut och det var riktigt läskigt. Visst har jag mått dåligt förut men jag har alltid haft möjligheten att ta en långpromenad eller åka till någon polare och snacka av mig men när man ligger i en sjukhussäng och knappt kan röra på sig så blir det jobbigt. Hade jag inte haft allt folk omkring mig så hade jag dock mått betydligt sämre.
Då jag mådde som sämst så pratade jag även med en kurator för första gången i mitt liv, även om jag mått dåligt förut så har jag aldrig tänkt tanken att ta hjälp av någon kurator eller hjärnskrynklare, jag vet inte om det är stoltheten som stått i vägen. Jag gillar inte att ta emot hjälp från andra, hatar känslan att behöva fråga om hjälp. Jag har alltid försökt klara mig själv så gott det går men nu har jag lärt mig att ta emot hjälp. Jag har dock inte haft så mycket val när jag legat i sjukhussängen och inte klarat av vissa saker. Jag har aldrig tyckt sämre om folk som tagit hjälp av kurator eller hjärnskrynklare, det är inte så jag menar utan det är min egen stolthet som varit mitt hinder men nu har jag lärt mig att även jag behöver hjälp ibland.
Jag har även fått en insikt till varför en del människor får psykbryt av droger, fyfan vilka konstiga tankar man får av en del droger. Bara jag blundade så fick jag massa konstiga syner, en del var riktigt läskiga. Man kunde inte styra tankarna överhuvudtaget. Nu ska jag försöka bli av med alla mediciner så fort det går i alla fall.
Nu har huvudvärken kommit också så jag ska sluta skriva för den här gången och återgå till tv-tittande istället.
Öppna ögonen och ta en ordentlig titt på vad du har och lär dig att uppskatta det, när du minst anar det så kan det försvinna...
/Ron
Varför vänta när man kan flytta hem redan nu...
Må väl!
/Ron
Rise and shine...
Jag läste precis mitt inlägg från igår och insåg att jag inte berättat så mycket om mitt tillstånd just nu, vet inte om det är någon som är intresserad av att läsa om det men jag tänker skriva om det ändå. Here it goes...
Som jag skrev igår så rullar jag runt i rullstol ganska mycket då mina hälar inte är läkta än, om allt går som det ska så är dem väl hela om en vecka eller två. Iallafall enligt läkarnas beräkningar, ska in på kontrollröntgen den sjunde november så vi håller tummarna. När jag gåtränar så har jag på mig en sorts gipsskena som går från knät ner till fötterna för att avlasta hälarna. Jag går mestadels på tårna dock då det har gjort väldigt ont bara jag nuddat golvet med hälarna.
Jag nämnde ju även att jag hade stift i vänster handled och gips de första fyra veckorna vilket gjorde att det var lite stökigt att köra rullstol då jag bara hade en arm så jag rullade runt med hjälp av höger arm och vänster ben. Högerbenet fungerar ju fortfarande inte som det ska men det har gått framåt iallafall. Jag kommer ihåg att jag började märkte av känselbortfallet precis innan första operationen. Det är ingen trevlig känsla när du märker att du inte kan röra benet och du inte har nån känsel från ljumsken ner till låret. Jag har även problem med känseln på insidan av smalbenet. Allt detta beror som sagt på den krossade kotan och nerven som låg i kläm, läkarna och sjukgymnasten tror dock att detta kan komma tillbaka men det kommer ta tid. Jag kan känna av stickningar i benet med jämna mellanrum vilket kan tyda på att det är på bättringsvägen. Ibland känns det även som det rinner någonting kallt, och ibland någonting varmt, i benet. Känns skitskumt men man vänjer sig. Tack vare detta så har jag inte full kontroll över mitt ben, jag har problem att lyfta benet och stödja på benet. Det känns även som om musklerna krampar när jag sätter mig på knä men det är en otrolig skillnad mot i början så jag kämpar på med sjukgymnastik, gåträning och styrketräning.
Sen var det ju korsetten som jag måste ha på mig när jag inte ligger i sängen, den ska hjälpa mig att stötta upp ryggen. För tillfället är det endast stagen som är inopererade som håller ihop min ryggrad. Benen i ryggen kommer börja växa ihop igen men det kommer ta tid. Smärtan jag hade i början är obeskrivlig, jag har en hög smärttröskel men det här var något jag aldrig varit med om tidigare. De första dagarna bestod av smärtstillande intravenöst och i tablettform var tjugonde minut i princip. Tack vare det så sov jag mestadels men jag vaknade av smärtan med jämna mellanrum, började hyperventilera av smärtan, tryckte på larmet och när jag fått smärtisen däckade jag igen och sådär höll det på. Jag hade tur som bröt ryggen så pass långt ner så jag kommer inte bli förlamad eller få några bestående men i ryggen förutom att jag numera är stelopererad på tre kotor. Detta är vad läkarna sagt så vi hoppas att dem har rätt.
Förutom de fysiska skadorna så har mitt psyke tagit storstryk av allt som hänt, jag har för det mesta varit den personen som stängt in mina egna känslor och byggt upp en fasad av att alltid försöka vara glad. Jag har försökt ta mig an andra personers problem och försöka skjuta undan mina egna men det blev för mycket för mig nu. Jag har gått på lugnande mediciner sedan några veckor tillbaka då jag fick panikattacker och ångest som jag aldrig upplevt förut. Jag har inte haft liknande attacker innan och det var väldigt obehagligt, hela kroppen fylldes av obehag och tankarna snurrade i huvudet. Ibland vet jag inte ens vad jag tänkte, det kändes bara som att det var fullt i huvudet och jag behövde få utlopp för allt. Förut har jag alltid kunnat gå ut och gå eller åka till någon polare när jag mått dåligt för att få lite miljöombyte men nu när man låg i sjukhussängen, till en början mer eller mindre orörlig, fick jag panik. Nu har jag trappat ned på medicinerna men jag mår fortfarande inte bra psykiskt och så kommer det nog vara ett tag framöver. Till saken hör att läkarna även skurit ner på mina smärtlindrande mediciner samtidigt så man känner av abstinens vilket gör att man känner av en rastlöshet i hela kroppen. Jag har aldrig varit en stor fan av tabeletter av olika slag så det är ju skönt att bli av med dem innan man blir alltför beroende.
Nu är det snart dags att flytta hem igen och det känns både positivt och negativt. Dels ska det bli otroligt skönt att få komma hem och få sova i min egen säng och känna att jag är i en bekant miljö men samtidigt kommer jag vara själv i en månad drygt då polarn som jag delar lägenhet med ska åka hem till sin hemstad och fira jul. Oron för att jag ska få tillbaka mina panikattacker snurrar ju runt i huvudet men vi får väl se hur det går.
Jag har en lång väg tillbaka men jag är en envis jävel så jag ska göra mitt bästa!
Nu måste jag börja dra på mig mina gipsskenor på benen för jag ska ha gåträning om en kvart men jag ska försöka skriva lite mer under dagen här. Ska slänga upp lite bilder när jag hinner också.
Lev livet så länge du kan!
/Ron
Omstart...
----
Det är tidig söndagmorgon den 2:a november, en ambulans åker längs stadens gator med blåljus och sirener mot Karolinska Sjukhusets akutmottagning i Solna. På båren ligger jag, inpackad i en vakuummadrass. Några ögonblick innan hade humöret varit på topp, drickan hade flödat och skratten hade ekat mellan husväggarna i gamla stan. Plötsligt hade skratten tystnat och blivit utbytta mot skrik, rop och blåljus mot husens fasader.
Kvällen flöt på som vanligt och alla hade kul. Plötsligt fick jag för mig, som så många gånger förut, att gå ut på den lilla avsatsen utanför sovrumsfönstret. Det har ju alltid gått bra så varför skulle någonting hända nu? Vi hade pratat om det tidigare på kvällen och alla, inklusive jag, tyckte att det var märkligt att jag inte ramlat ned så många gånger som jag klättrat där ute. Aldrig kunde jag, eller någon av de andra, ana att den här kvällen skulle ändra på detta.
Jag tar klivet ut genom fönstret precis som vanligt för att ta tag i fönsterkarmen, svänger åt vänster för att fatta tag runt stuprännan. Halvvägs mot rännan måste jag släppa taget kring karmen för att nå, vilket jag gör också, samtidigt som jag märker att jag inte kommer nå fram till rännan. Jag känner paniken krypa fram i kroppen samtidigt som jag ser min hand missa rännan. Jag känner sedan hur jag börjar falla samtidigt som jag hinner tänka "fan, jävla skit, vad i helvete skulle jag ut här och göra". På något sätt måste jag ha landat på fötterna samt tagit emot mig med vänster hand. Jag känner omedelbart ett otroligt tryck i nedre delen av ryggen och smärta i vänster handled. Efter detta går allt väldigt fort, de flesta festdeltagarna är helt plötsligt nere hos mig. Några/någon stabiliserar min nacke, några pratar med mig, någon hämtar ett täcke åt mig då jag ligger och skakar av kyla och smärta. Samtidigt ringer en annan polare efter ambulans. Efter några minuter anländer ambulansen samt en polispatrull Sjukvårdspersonalen tar sig an mig samtidigt som polispatrullen börjar förhöra folket runtomkring om vad som hänt.
---
Resultatet av olyckan blev en bruten rygg, en bruten handled och sprickor i båda hälarna vilket har lett till en otroligt stor omställning i mitt liv. Den första veckan efter olyckan har jag inte många minnen ifrån då jag var i princip nerdrogad av smärtstillande dygnet runt. Jag var dock inte så pass nerdrogad så jag inte kommer ihåg min familjs ansiktsuttryck när de först kom till sjukhuset, den bilden sitter fast i huvudet. Jag kan inte tänka mig hur de kände när de blev uppringda av min polare för att sedan komma till sjukhuset och se mig ligga där och vrida mig i smärtor. Jag opererades första gången dagen efter olyckan och då satte de ihop min krossade kota i ryggen men en ovanför och en under. De satte även in stift i min vänstra handled. Några dagar efteråt när de kontrollröntgade mig så satt dock en av skruvarna i ryggen lite fel så de var tvungna att göra om operationen en vecka efter första. Vid den tiden hade tankarna börjat komma ifatt mig och i kombination med beskedet att jag var tvungen att opereras ännu en gång så slog mitt psyke bakut och jag fick panikattacker och ångest. Min räddning (utöver medicinen) var min otroligt underbara familj och mina vänner som stått vid min sida genom allt det här. Utan er skulle jag inte kommit såhär långt! Måste även ge en eloge till personalen på avdelning A22A på KS som tog väl hand om mig, hamnar ni där någon gång så är ni i goda händer!
Efter två veckor på KS blev jag beviljad en plats på Rehab Station Stockholm (RSS). Det är ca 25 pers som är inneliggande här och det finns tillgång till sjukgymnaster, sjuksystrar, läkare, rehabinstruktörer, arbetsterapeuter, kuratorer m.m. Alla är jättetrevliga och kunniga, de vet precis vad de gör. Dagarna består av sjukgymnastik, styrketräning, konditionsträning, idrott m.m. Min träning är fokuserad på att bygga upp muskler som stabiliserar ryggraden och att försöka få kontroll på mitt högerben då jag inte har full kontroll eller känsel i det. Anledningen är att den kotan som krossades styr känseln i låren och jag hade även en nerv som låg lite illa till. Förhoppningsvis kommer det att ordna upp sig längre fram så det är bara att kämpa och se vad som händer. För tillfället åker jag mestadels runt i rullstol då mina hälar inte har läkt ännu, gipset och stiften i armen blev jag av med för en vecka sen. Jag har även en korsett som jag komme få leva med en-två månader till. Jag hade en otrolig tur i oturen, det kunde gått betydligt värre än vad det gjorde.
Allt detta som har hänt har fått mig att tänka till lite, livet är för kort för att slösa bort. Jag vet att det låter klyschigt men så är det. Det är dags att börja ta tillvara på livet, göra lite vettiga saker. Den senaste tiden har det blivit mycket festande igen men nu är det slut med det. Alkohol kan leda till mycket ont vilket jag upplevt på olika sätt det senaste året.
Nu känner jag att jag börjar bli lite sömnig, kanske lyckas somna innan klockan 3-4 inatt så jag orkar upp till 8 imorgon. Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag flyttar hem igen.
Må väl och klättra INTE ut genom några fönster!
/Ron
Gjorde polisen rätt?
Länkar till artiklarna: Aftonbladet Expressen
Ne nu ska jag äta lite frukost och åka iväg och handla lite och sen ikväll är det filmdags!
Peace out!
/Ron
Ny upplevelse...
Vi tar det från början, vi blir kontaktade angående en man som ligger på marken. Vi går dit och hittar en man som vi väl känner till, vi hjälper honom upp och sätter honom på en bänk samtidigt som jag ringer polisen och meddelar att vi har en fylla som behöver hämtas upp. Inga konstigheter där, efter ett tag börjar mannen bli lite väl högljudd så vi går med honom till vårat "avräkningsrum", som det kallas, där han inte kan störa folk. När vi har suttit där ett tag så börjar min kollega att titta sig omkring och tycker att det ser förjävla stökigt ut på vårat bort så han börjar städa... Han hittar en påse med, tillsynes bara några pappersbitar i, och ska trycka ut luften ur påsen för att slänga den i papperskorgen. Plötsligt känner han ett stick i tummen och tittar på mig... Min kollega brukar väldigt ofta jäklas och skoja men jag såg direkt i hans ansikte att någonting var fel, han tog av sig skyddshandskarna för att titta om nålen gått igenom skinnet på tummen. Vi kunde inte hitta någon blödning men imorgon ska han ta sprutor och prover för säkerhets skull.
Jag har ändå hunnit med att vara med om mycket konstiga händelser under mina fyra år inom den här branschen men idag var första gången en kollega stack sig på en nål och jag önskar inte min värsta fiende det. Efter jobbet drog vi iväg och tog en efter-jobbet-öl och snackade om vad som hänt, för min del hjälpte det att snacka lite om det. Hoppas det hjälpte för kollega också.
Man tänker inte riktigt på alla risken ibland, inte förrens man får uppleva dom. Var försiktiga där ute!
Nu ska jag äta lite och bara ta det lugnt!
Var rädda om er själva och varandra!
Peace out!
/Ron
Lite blandade tankar.
Då sitter man här mitt i natten och skriver ännu en gång, nu har jag faktiskt något att skriva om dessutom.
Jag var med om något som jag inte varit med om på väääldigt länge, det kan nog vara så att jag aldrig varit med om det hittills faktiskt. Jag och kollegan pratade med en kille som hade vissa problem att sköta sig, han kör det vanliga snacket om att han vill ut ur missbruket. Det var dock något som verkligen fick mig att tro att han verkligen menade vad han sa. Hela hans ansikte visade att han talade sanning, han ville verkligen ur den skiten han sitter i för tillfället. Han har, för inte alltför länge sen, kommit tillbaka till orten efter att ha pluggat i 3 år. När han kom tillbaka fastnade han i dem gamla banorna igen och började missbruka och missköta sig. Nu har han fått nog och ska åka iväg till andra sidan jorden för att bara ta hand om sig själv, bara vara och komma bort från allt. Jag beundrar en sån människa, han har gjort många fel i sitt liv men han förstår var problemen ligger och hur han ska komma iväg ifrån skiten. Enligt honom själv så kommer han flytta någon annastans i landet när han kommer tillbaka från sin resa. Jag hoppas verkligen inte att han kommer göra något dumt innan han ska åka iväg så resan skiter sig, då kommer han sitta där pank och hemlös istället...
Det är väldigt ofta man pratar med missbrukare som förklarar att dom ska iväg på behandlingshem, torken, avvänjning eller vad du nu vill kalla det, alla vill ju verkligen sluta med den skiten dem håller på med. Dock är det oftast spel för galleriet, bara en massa tomma ord. Spriten och drogerna blir deras trygghet. En verklighetsflykt som egentligen bara gräver ner dem i ännu fler problem.
Nu till nåt helt annat, helt otroligt att Sverige lyckades vinna idag! Spelet var ju mestadels katastrofalt men dem lyckades ju peta in bollen mer än en gång iallafall. Zlatan kunde ju dock få gå ut tidigare om jag fick bestämma. Förstår inte riktigt vad han gör för nytta ibland, visst han drar åt sig mycket uppmärksamhet från motståndarna men han får väl fan börja springa efter bollen lite mer. Han står ju bara och väntar på bollen, hamnar inte passningen exakt på hans fot så sträcker han ut armarna och suckar djupt... Suck! Skärpning Zlatan (och hela laget för den delen)!
Imorrn blir det till att åka till jobbet på en ledig dag, ska fixa lite pappersgöra och lämna in lite kläder, skulle egentligen gjort det idag meeen som vanligt så råkade jag sova lite för länge. Ska ställa lite fler klockor till imorgon så jag inte sover bort hela torsdagen också.
Ne nu är det läggdags strax, först är det dock dags för den dagliga dosen av vänner. Är ju på nionde säsongen (igen) nu så snart har man kört ett varv till!
Ett tips, håll dig borta från knark! Ta det lugnt med alkoholen också för den delen, den gör mer skada än vad du tror.
Knark är bajs!
Peace out!
/Ron
Vilken dag...
Dagens inlägg blir kort då jag är ruskigt trött efter en mycket krävande dag på jobbet.
För det första kan man undra varför det ska vara så besvärligt att fatta beslut att tvångsomhänderta en människa som, helt utan tvekan, behöver hjälp. Ska det behöva ta nästan två timmar från det att personen har ställt till massa oreda och sedan smitit från stället innan man ens beslutar att hämta in den personen eller åtminstonde omhändertar personen tillfälligt?
För det andra så kanske jag kommer att bli polisanmäld pga av att vissa personer är så pass påverkade av alkohol/droger så att de ej förstår bättre än att de ska börja uppträda hotfullt och försöka börja slåss mot en när man försöker prata med dem. Jag kan verkligen inte förstå att vissa personer ska fortsätta bråka trots att de ligger på golvet med handfängsel på sig och de har ingen chans att varken göra situationen bättre eller komma undan genom att sätta sig till motvärn.
Man kan bli bra trött av att brottas/stöka med en person i 30-40 min samtidigt som du ska försöka vara så försiktig som möjligt så du inte skadar personen i fråga. En person som går på droger kan bli sjukt stark, tro mig.
Imorgon ska jag försöka ta reda på om jag kommer bli delgiven misstanke eller inte, mycket spännande...
Word!
/Ron
Hösten närmar sig...
Känner mig slutkörd och trött, humöret är inte direkt på topp för tillfället. Konstigt hur det där kan ändra sig så otroligt fort.
Ena sekunden är du glad och allting är toppen och nästa sekund känns det bara tomt och konstigt.
Människan är bra konstig ibland, varför kan man inte bara vara nöjd med det man har och varför ska man alltid längta efter mer. Jag har ju faktiskt det sjukt bra egentligen, trivs på jobbet, har grymma polare och världens bästa familj.
Varje dag på jobbet träffar jag människor som inte har något av det jag har. Det enda dem har är spriten/knarket som hjälper dem att fly från vardagen. Deras bästa kompis för dagen är han/hon som bjuder på dricka/pundet just den dagen.
Det finns så många trasiga människor, de flesta vill inte bli hjälpta men de fåtal som vill det får inte den hjälp de behöver förrens det är försent. Så varför ska jag då klaga på att jag har en dålig dag?
Som sagt, häromdagen var allt frid och fröjd men nu känns det lite tungt. Brukar bli så när jag har slut på ork, kanske ett tecken på att jag borde sova mer eller bara ta det lugnt? Vem vet... Det brukar dock kännas bättre bara jag får skriva av mig lite, även fast jag hade lovat mig själv att inte skriva massa deppiga inlägg här. Hur kul är det för dig att läsa det lixom.
Några låtar som strömmar ur mina högtalare för stunden iaf:
Hinder - Better than me
10 Years - Wasteland (Acoustic)
3 Doors Down - Landing in London
Bush - Glycerine
Daughtry - Home
Lifehouse - You and Me
Nog med depp, nu ska jag lägga mig i sängen och titta på Vänner (as usual). Snart dags att åka till jobbet igen och göra lite nytta...
Word!
/Ron
Semestern snart slut, back to work!
Börjar jobba igen på fredag kväll efter semester och sjukskrivning. Varit borta från jobbet nu i nästan 4 ½ vecka och hunnit med massa skoj. Varit i skåne, tyskland (en dagstripp för att fylla på alkoholförrådet) och jag har varit i hedemora där min underbara guddotter döptes. Hann även med efter en veckas semester att fixa en fraktur på ett revben men det är smällar man får ta när man ger sig in i fyllebrottning. Jag måste dock säga att jag haft en sjukt rolig och bra sommar även om jag gick sönder!
Ska nästan bli lite kul att komma tillbaka till jobbet faktiskt med tanke på att jag inte kommer jobba i centrum som vanligt. Det är ju någon stor fest på Stureplan (inget ställe jag hänger på i vanliga fall vill jag bara tillägga) där det behövs lite folk och då fick jag hoppa in. Kanske ses där? Kommer ju köra fast på ett ställe annars nu när jag kommer tillbaka. Kommer sakna alla roliga människor man lärt känna på alla andra centrum men jag lovar att jag ska hälsa på.
Nu när sommaren snart är slut och det har blivit väldigt mycket festande så är det dags att börja ta tag i hälsan och börja träna och äta rätt igen. Så fort jag läkt ihop så blir det till att springa ner på gymmet och bli stor och stark! Måste vara i form i höst också om jag nu skulle få komma på uttagning till utlandstjänst (håller tummarna)!
Nu ska jag fortsätta titta på Vänner, man kan aldrig tröttna på det programmet. It will always bring you up when you feel down!
Word!
Vila i frid min vän, du är saknad!
Livets väg går aldrig att förutse men det här är inte rättvist. Varför måste man dö ung, det är en sak när du fått leva ett liv fyllt med upplevelser av olika slag men vafan han hade knappt hunnit börja leva än.
Begravningen i sig var väldigt fin och hela kyrkan var fylld av vänner och familj, Deniz du är saknad av många och kommer för alltid vara saknad.
Tack för den tid vi hade tillsammans mannen, du kommer alltid leva kvar inom oss.
Jag orkar inte skriva mer nu, måste nog äta något även om matlusten inte existerar just nu.
/Ron
